könsroller i stressbegreppet

Jag får ofta frågan om könsroller isamband med stress och om den finns och vad som skiljer.

Självklart finns det könsroller i stressen. Bara frågan i sig om att det främst är kvinnor som lider av utmattningsdepressioner blir ju en könsfråga. Det finns många aspekter att ta hänsyn till för att på ett korekt sätt belysa detta. men jag tänkte ta upp ett par saker. Om jag letar efter ett enda ord som hör till stressen så kommer jag till ordet vanmakt, Ska försöka mig på en liten målande beskrivning om ordet. Du är ute och i din bil, du har full kontroll på allting du lutar dig tillbaka och njuter av musiken som stömmar ut ur radion. Plötsligt sker det yttre händelser som du inte hade räknat med en älg kliver upp på vägen, på tusendels sekund har alla dina sinnen skärps för att hantera situationen du väjer undan och känner att du håller på att bemästra situationen, plötsligt dyker det upp en bil ur kurvan rakt framför dig. du blir nu ännu mer skärp och väjer igen, men nu släpper hjulen och bilen börjar snurra rund. hur du än styr kan du inte längre påverka situationen. du känner vanmakt. Hur reagerar du? En del blir skärrade, rädda och vill vbara därifrån, en del blir förbannade och vill få tag i chafören i den andre bilen, (det var ju dens fel att du tappade kontrollen) eller? en del blir palaryserade och har svårt att släppa ratten. Detta är våra vanliga sätt att reagera på hotsituationen. Men tänk dig nu att den här känslan av vanmakt blir långvarig och dagligen återkommande. Hur reagerar du då? Här finns en psykologisk term vi kallar inlärd hjälplöshet. hur vi än försöker leder det inte till någonting så till slut ger vi upp och blir appatiska det vi kallar utmattningsdepression. jag upplever ingen möjlighet att kunna påverka min livssituation. Jo jag ska nu komma till saken. för här reagerar ofta män annorlunda på känslan av vanmakt och vi vill ju inte blåtta vår sårbarhet, så män reagerar ofta med ilska och aggression. män blir utåtagerande skäller och är förbannade på allt o alla runt omkring. rinner bägaren över kan det till och med leda till handgriplighet. Detta är ingen fullständig sanning, för det fins kvinnor som reagerar med aggresivitet och män som blir utbrända. Kvinnor står för ca 80% av utmattningsdepressionerna, män för 80% av våld och misshandel. Självfallet är inte all aggression kopplad till stress men kanske mer än vi trott. I vilket fall som helst kan jag konstatera att båda delarna också bottnar sig i brist på självkänsla. utmattningsdepression är acceptabelt och du blir sjukskriven för det. våld är ej acceptabelt och leder till böter och i värsta fall fängelse.

Den andra biten är fördelningen på det obetalda arbetet i hemmet. Här har en stark polistisk vind blåst om att det är männens fel och att de måste ta en större del av arbetet. Jag har upplevt åtskilliga fall där mannen tagit sin del och ofta mer än så, men fortfarande är det kvinnan som blir utbränd. Så då handlar det inte längre om hur mycket man gör. man blir inte utbränd för att man gör för mycket, utan handlar oftare om hur man ser på saken. I detta fall med det obetalda arbetet tar ofta kvinnan på sig rollen att vara "logistikchef" och har fortfarande kontrollen på allt. ringer och kollar att mannen inte glömt handla, hämta barnen eller svärmors födelsedag. Män kan släppa kontrollen och tänka det löser sig, för det finns ju någon annan som påminner mig om han skulle glömma. Så kanske är det så att kvinnan måste släppa kontrollen och därmed ansvaret för de sysslor som inte är hennes. Här brukar jag få svaret, "det skulle aldrig fungera jag provade en gång och då glömde min man ungarna på dagis" Det tar tid att förändra, det funkar inte för att man provar en gång, Vi lär oss av konsekvenser, så låt männen få ta sina egna konsekvenser (Nu säger jag män, men självklart är det precis tvärt om ibland)